michel-dida-4
Photo: RMH Creates

Alla initierade visste redan att han var en av de bästa på engelska. Det var väl därför ingen skräll att Michel Dida även skulle leverera då han gick över till svenska. På köpet lyckades denne debuterande veteran även leverera en av årets största hits.
Det är tidigt nittiotal och sommaren drar in över Stockholm. I stadsdelen Bromsten hänger ungdomarna för det mesta vid den lokala basketplanen. Dida är där, tillsammans med kompisarna och kämpar under korgarna. Mellan de intensiva matcherna är det en annan i sällskapet som börjar rappa, Didas några år äldre granne. Denne granne ska sedermera bli känd under namnet Eboi, men redan då kan han lägga freestyles med stor finess, trots sin ringa ålder. De som bevittnar skeendet ska själva med tiden göra sina namn hörda på den svenska hiphopscenen; Mwuana, Samboii och Dida, då ovetande om var denna scen ska bära dem. Allesammans bor i samma kvarter och intresset för hiphop har redan väckts. När de ser den äldre vännen rappa, väcks intresset för att även pröva sina egna vingar på micken.
– Man ba; va fan är det här, fan va fett, det här måste vi också göra. Eboi kickade lite igång hela grejen faktiskt. Rullade igång hjulet.
2015 har dessa fyra individer genom olika vägar, men även på något sätt alltid förenade, släppt några av årets mest betydande verk inom genren. Fyra ungdomar från Bromsten, som alla skulle komma att bli virtuoser på micken. Men stadsdelen levererar inte enbart solskenshistorier.
Vid sidan av ljusglimtarna som musiken bidrar till är det en stökig tillvaro där i Stockholms yttre stadsdelar, med droger och kriminalitet som ett lika påtagligt inslag i uppväxten som Ebois freestyles där på basketplanen.
– Det var intrycksfyllt. Många färgstarka personligheter. Det var väl ingen idyllisk barndom direkt, men ändå färgglatt och inspirerande på något sätt.
Hans far, bördig från Elfenbenskusten, är en hustler och ingen att ty sig till då livsvägarna stakas ut i barndomen.
– Han höll på med spel, hästar och sånt. Jag vet inte riktigt vad han gör, sist jag träffade honom, det var på Medis för typ tre år sen. Jag frågade vad han skulle göra senare då sa han; ”Jag är en fågel, jag kommer flyga vidare.”
Förmodligen samma självbild som präglade Didas uppväxt och gjorde att stabiliteten saknades. Det är inget kulturellt hem han fostras i. Didas mormor målar tavlor, men inget nämnvärt musikintresse finns i familjen.
– Jag har alltid gillat att skriva texter och berättelser, så det är väl därifrån det kommer, kärleken till textförfattandet.
Det är istället genom polarna som viljan att skapa formas. Hans mamma försöker tygla sin son, men Dida är viljestark och hoppar av skolan redan i sjätte klass.
– Det var jävligt stökigt, jävligt upp och ner. Jag hoppade av skolan, började skolan igen, lyckades hoppa av igen och sen kom jag inte tillbaka. Men det gav mycket tid att lägga på musiken i alla fall.
mwuana-dida

Mwuana, Manso, vän, Michel Dida (år 2005)

Några våningar ovanför lägenheten där han växer upp bor den jämnårige kompisen Manso med sin familj. Hans pappa är musiker och spelar tillsammans med Dr Alban. I lägenheten finns slutsteg, mick och tape-recorder. Där finns även Puff Daddys vinylsingel till ”I’ll be Missing You”, vars B-sida är en instrumentalversion som Mwuana, Dida och Manso turas om att freestyla över på svengelska. Men med många timmar av övning kom även färdigheten till slut. Deras musikskapande blir allt mer seriöst och Mansos pappas inspelningsutrustning används allt flitigare.
Dessa år spenderar Eboi i USA, där även han förfinar sina skills. Väl tillbaka i Sverige märker han snabbt hur de yngre grabbarna i kvarteret utvecklats under hans frånvaro.
– Ebois kusin var DJ och hängde med ett annat gäng. Jag fick höra om någon Babak och att det var en som kallade sig Adam Tensta och jag ba, fan va fett namn. De startade något som kallades Jumpoff Records . Vi började tugga med dem och hamnade i studion och Babak tyckte jag var fet på att rappa, så sen dess har vi kickat det liksom.
Inom kort byter klicken namn till RMH, kort för Respect My Hustle och resten är svensk musikhistoria. I år firar de tio år i gamet och är väl större än någonsin. Babak Azarmi fungerar fortfarande som administratör men nu för tiden är Adam Tensta långt ifrån den enda stjärnan i kollektivet. Cherrie, Leslie Tay, Silvana Imam, Erik Lundin (Eboi), Nebay Meles och inte minst Michel Dida har under året nått den breda massan och gjort RMH till en maktfaktor inom svensk R&B och Hiphop.
– Vi delar samma vision, så är det. När jag började med dem var jag jävligt ytlig. Trodde att jag skulle komma ut efter en månad och blow the fuck up. Men jag fattar nu att det tar tid och att det gäller att ha is i magen tills det känns 100 % rätt. Och det gör det nu, den här gången. Vi delar samma dröm, alla på RMH, och det är väl vad som håller oss ihop.
Men åren som lett fram till detta har föregåtts av tufft arbete, både på vägarna och i studios. Trots att EP:n E du dum räknas som Didas officiella debut, har han en diger katalog med flera mixtapes och samarbeten i sin backpack.
– Mitt första mixtape, det var jag och Dj Rooftop som satte ihop det medan Adam och Babak var på USA-turné. Jag ville få ihop det medan de var borta för att visa att även jag fick work done och sen fortsatte jag bara köra. Det var så lätt att gå in på nätet, hitta ett fett beat, loopa upp den och ba spela in en låt, göra sin egen tolkning av den. Det här med att göra en platta liksom, det är så jävla mycket huvudvärk. Allt från politiken bakom till att hitta rätt låtar samtidigt som det var så lättillgängligt att bara göra mixtapes. Jag behövde ingen annan än mig själv och min laptop. Men nu är det dags.
Redan från början då Dida började göra väsen av sig har det varit ganska uppenbart att han inte nöjer sig med boom-bap och en soulsampling. Musiken han lägger sina rader över har alltid varit experimentell och annorlunda, i symbios med hans väl utvecklade lyrik.
– Asså, jag vill vara progressiv, jag blir bara arg om jag gör något som påminner om annat. Jag gillar att tänja lite på gränserna och om folk blir irriterade så är det bara en bonus för mig. Men när jag valt ut min musik är det mer känslan jag går på. Det måste finnas den där nerven. Sen skiter jag i vilken BPM eller om det är jazz eller vad det än är. Bara den där nerven finns där så kommer jag gå på det.
Tillsammans med sina vapendragare Eboi och Adam Tensta skapas denna nerv i en elektronisk fusion av rap och snabba beats, en grupp som får namnet St. Johns Dance. Projektet rullar på parallellt med artisternas solokarriärer med sporadiska släpp och EPn Justus Hecker Wants Us Dead från 2012. Gruppen blir en flitigt bokad akt både i Sverige och Europa och visar onekligen återigen att RMH sitter på några av landets främsta MCs.
Men dessförinnan ska Dida även göra sin egen take på The Weeknds debut House of Ballons.
– Vi var i Tromsö, under Adams turné. Det är midnattssol där, blir aldrig mörkt liksom och vi gick på efterfest efter spelningen. Efter ett tag kom Babak springande till rummet helt uppe i varv och ba: ”Hallå alla, nu måste ni vara tysta och lyssna på det här nya mixtapet, det är så jävla fett” . Jag fastnade direkt, på typ andra låten. Det var sån jävla stämning. I och med att vi var just på det där hotellrummet, det var lite trashig stämning, folk låg överallt och så, det passade mig perfekt. Jag skrev texterna på den turnén, i Norge, Finland och Danmark, på olika flygplatser.
Didas liv rullar på, i sus och dus, fester, turnéer, studios och nya fester. Brottstycken av dessa intryck och känslor kommer mellan åren 2010-2012, lite on the downlow, upp på en Facebooksida med Michel Dida som avsändare. Med ett poetiskt anslag men ändå rått och ibland plågsamt självutlämnande visar Dida att han otvivelaktigt är en skicklig författare även på svenska.
Jag vet inte om jag ska kalla det dikter, men det var texter jag skrev och jag la upp dem på Facebook så att jag inte skulle ha tid att tänka eller redigera dem för mycket. Men det blev uppskattat och till slut ringde någon från Jack Daniels och ville att jag skulle släppa det här som en diktbok.
I limiterad upplaga samlas således tjugo dikter till samlingen Vi är de vackraste idioterna i världen och de 150 exemplar som släpps går snabbt åt.
– Tanken är väl fortfarande att det ska komma något mer, något större, något längre, så småningom. Det är ingen stress men det kommer nog en mer komplett samling om några år.
Men i detta skede skrivs alltjämt all hans rap på engelska. Under den här tiden pågår det i Solna ett mastodontarbete med att samla landets främsta MCs till producenten Stress platta Playlist. Bakom släppet står numer riksbekanda skivbolaget SoBlue med grundaren P.O i spetsen. SoBlue och Babak inleder en övertalningskampanj för att Dida ska börja skriva musik på svenska, men han sätter sig på tvären.
– Först sa jag nä nä nä, försök inte, men de lyckades väl tjata sig till det där till slut och det kändes rätt fett. Det gick så jävla smooth och sen dess har det funnits en liten tanke i huvudet om att kanske göra en platta på svenska.
I ett led av dessa tankegångar sätter han tillsammans med Simon Emanuel ihop duon 1999. De släpper tillsammans singlarna ”Bedövad” och ”Modus Vivendi” under 2013 och 2014 och hungern från fansen för mer material på svenska börjar spira.
– Därifrån har det bara känts naturligt att jag skulle släppa sologrejer på svenska också. Vi ville göra något dumt, det var originaltanken. Det skulle vara för sommaren, det skulle vara för klubben och det blev ju rätt bra.
Dessa riktlinjer i textförfattandet skymtas först i klassiska inhoppet på Mwuanas ”Parranoia” för att sedan nå full blom i egna singeln ”Höru Mej Bae” som väl inte undgått någon.
– Asså jag blev typ själv förolämpad över hur irriterande den där låten var. Jag har min boi som jag brukar bolla idéer med. Han håller på med allt utom musik. Alla andra vänner håller på något sätt på med musik så jag gillar att skicka det till honom eftersom han har ett neutralt öra. Han brukar ge mig daps för det mesta, men han ringde tillbaka en stund senare och ba: ”driver du med mig eller, den va skitjobbig. Det är ett skämt va?” och jag ba: ”aa det är lite skämt så där”. Men sen ringde han tillbaka någon timme senare och ba: ”Fan vad den fastnar den där”. Efter hans ord så visste jag att jag var tvungen att släppa den.
Låten släpps i augusti 2015 och på bara några dagar är frasen ”Höru mej Bae” bevingade ord som sprids i folkmun och på sociala medier som ett virus. Dida har inte bara lyckats göra en hitlåt, han har skapat ett begrepp, en catchfrase.
– Det är väldigt otippade personer jag hör det från, jag vet inte ens om de hört låten eller bara hört sägningen liksom, men det är så jävla otippade sammanhang. Från typ Big Brother till Humorgalan, till tatueringar, det är kul, men rätt weird ändå.
Även remixen, där ett antal kvinnliga artister lägger sina tolkningar har blivit en gigantisk hit, en tanke som funnits med RMH-lägret en längre tid och som till slut materialiserades.
– Det var i vintras då Babak och Seinabo Sey åkte tåg från P3-guld tillsammans. Hon fick lyssna på låten då och sa att hon ville rappa på den. Och vi tänkte, yes det där måste bara hända. Så vi tog med Cherrie, som är med i crewet och jag och Mapei vi go way back, Sabina  samma. Så vi gjorde den och spelade in videon. Och när vi var på väg från Seinabo till Mapei med bilen i videon så kom jag på att det vore fett om Zara Larsson la en vers. Så jag ringde henne. Det är till och med en del av videon när jag ringer Zara Larsson och frågar om hon vill vara med och rappa. Hon var på och skickade över skype två dagar senare.
EP:n E du dum, har skrivits under sommaren 2015. En sommar som präglats av mycket fester och sena nätter.
– Det är jävligt mycket sjuka grejer som hänt och alla de intrycken har kommit med, jag är inte nykterist direkt, jag är rätt drogliberal. Jag vet inte om det bidrar till kreativitet. Men jävligt mycket huvudvärk dagen efter som kanske har bidragit till något. Men det var en bra sommar hur som helst.
Stilen från ”Höru Mej Bae” genomsyrar EP:n med Michel Didas rap i symbios med hårda, och skruvade elektroniska beats. Det är stor ordkonst i en banal kontext, där slang och grammatiska fel skapar smutsig gatupoesi för samtiden. Något som inte liknas vid något annat som tidigare hörts inom svensk hiphop, men penseldragen känns igen från Bromstenbröderna Erik Lundin och Mwuanas tidigare släpp under 2015.
– När jag åker tillbaka hem så hör jag kidsen som är så jävla roliga i sina ordval. Så det kommer lite därifrån faktiskt. Dessutom är svenska språket inte det största språket, så det är kul att lägga till nya ord och förstöra lite grann.
Skapandeprocessen tar dock ingen vila trots att denna EP nu ligger klar och redo att släppas. Dida och RMH är redan igång med nästa skede i Didas musikaliska resa:
– Jag var uppe till elva i morse och försökte skriva på nya EP:n. Tar jag en paus vet jag att den kan bli lång. Lika bra att fortsätta och försöka hitta rätt riktning. Det finns många vägar att välja. Men nästa EP kommer nog inte alls låta som den första. Men jag vet inte än, måste skaffa lite mer intryck först. Jag vill bara röra till det lite, skapa reaktioner liksom, vare sig det är positivt eller om de blir irriterade, det spelar ingen roll, bara jag inte gör något förutsägbart.

Text: Kristoffer Cras

Månadens porträtt: Michel Dida om de tidiga musikåren, RMH, ”Höru Mej Bae” och nya EP:n ”E du dum”

| GrandSmack Exklusivt, Intervjuer, Svensk hiphop, Top Inlägg |